| Annons |
 |
Intervjuer med folk som påstår sig sett levande dinosaurier
Sandy: “Jag var vid Lake Champlain, på Vermontsidan, med min fästman (nu min man) och mina barn. Vi rekade sjön. Vi växte upp i området. Och vi rekade sjön. Vi satt där och njöt i frid och ro. Min man hade gått tillbaka till bilen för att hämta en kamera. När han var borta rördes sjön upp. Och jag tittade ut och tänkte att det kanske var ett fiskstim; kanske en sportdykare eller något, och sedan bröt huvudet och halsen vattenytan. Huvudet dök upp, och halsen och ryggen - och jag visste att det inte var en fisk.” Kent: “Jag hörde att någon sagt till dig att de trodde det var en anka.” Sandy: “Nåja, kanske det var en tusenkilosanka!” Kent: “När du var i kyrkan, du kom för att höra mig tala i Dublin, New Hampshire. Jag hade alla mina dinosaurier på bordet, så tog du genast upp den här som Champ. Men du sade att den var något olik den du såg.” Sandy: “Ja, vad jag såg, den varelsens hals var inte alls lika lång. Huvudet hade formen av ett hästhuvud. Halsen var inte alls så lång.” Kent: “Det finns tre, eller fyra olika simmande dinosaurier vars ben har hittats. Det är Kronosauren, som har en stor hals; Plesiosaurusen som du håller; sedan är det Elasmosaurusen, den har kortare hals och har huvudet i rät vinkel mot kroppen, i stället för i linje med kroppen. Det kan också finnas andra ännu inte upptäckta. Vi håller den så bilden kan synas i kameran.” Sandy: “Jag tror det var den här, men med kortare hals, eller så var halsen nog inte helt ovan vattnet.” Kent: “Ok, detta var år 1977. Hur många andra har du talat med som påstår att de har också sett den?” Sandy: “Jag har nog talat med omkring sex olika personer som har sett den. Och våra intryck är mycket, mycket lika. Så vi kan inte alla vara galna. Vi kan inte alla berätta om något vi inte såg. Men de var alla mycket, mycket samstämmiga. Formen på huvud och hals, dess massiva storlek.” Kent: “Du iakttog den ungefär hur länge?”
Kent: “Många människor som jag intervjuat har sagt mig att dinosaurierna i Afrika; infödingarna påstår att de har mycket känslig hörsel. De kan höra att man kommer och då dyker de ned i vattnet. Jag har missionärsvänner där borta som säger att det finns dinosaurier i träsket där.” Sandy: “Absolut, jag är säker på det. Gud skapade en, Han skapade många. Det är någonting som måste vara skapat. Det är inget som härstammar från en ål. Han skapade en, Han skapade många.” Kent: “Din bild har, förutom omslaget till Josephs bok, varit på ett antal ställen. Den var i Time Magazine, juli 1981. Du var på TV i ‘Olösta Mysterier’, i veckan?” Sandy: “Det var tredje gången de visade det. Den första var i September i fjol, år 1992. Sedan nyligen igen för någon vecka sedan. De körde en repris.” Kent: “Så du är en filmstjärna nu?” Sandy: “Nej...” Kent: “Det finns de som lär ut att evolutionen är ett bevisat faktum. Att dinosaurier levde för miljoner år sedan. Som du vet, tror jag annorlunda, och jag har varit vetenskapslärare i 15 år. Jag har en stark åsikt att några dinosaurier lever ännu idag, och att världen inte är miljoner år gammal. Skulle du säga att vad du såg bäst beskrivs som någon slags dinosaurie? Vattenlevande?” Sandy: “Jag såg en dinosaurie.” Kent: “Du tror att du såg en dinosaurie, eller?” Sandy: “Jag vet att jag gjorde det. Jag såg en dinosaurie.” Kent: “Ok.” Sandy: “Jag såg en dinosaurie.” Kent: “En del folk undrar, varför tog du bara en bild?” Sandy: “För att jag inte ville missa något.” Kent: “För att du iakttog den?” Sandy: “Jag var upptagen med att iaktta den. Jag tog kameran. Jag tog det enda fotot och lade ned den. Jag ville inte missa något. Jag var alldeles tagen.” Kent: “Ok.” Sandy: “Jag var förbluffad över vad som hände, och jag vet inte ens varför jag tog det fotot. Det var bara instinkt; min man hade räckt mig kameran. Han hade hämtat kameran för att ta bilder av barnen.” Kent: “Det var innan den dök upp.” Sandy: “Han visste inte ens att något pågick förrän han kom tillbaka. Och han räckte mig kameran så han kunde hjälpa mig upp på strandkanten. Jag skakade, och föll på knä, och jag tog upp kameran. Jag tog det enda fotot och jag lade ned den. Jag höll på att falla ned.” Kent: “Du kunde ha tagit tjugo bilder.” Sandy: “Visst. Absolut. Men jag ville iaktta den. Och mitt förstånd försökte begripa det. Och jag försökte tänka; vad är detta? Och man kommer till ett läge då man inte får det att gå ihop. Man blir helt tagen.” Kent: “Nå, bra. Något annat? Några typiska frågor du brukar få? De flesta som intervjuar dig tror på evolutionen, eller?” Sandy: “Ja.” Kent: “Vad tycker du om det? Du tycker inte om det.” Sandy: “No.” Kent: “Jag håller med till 100%. Jag uppskattar att du lät mig använda din bild. Jag använder den på en av mina planscher.” Kent: “Fint.” Kent: “Jag har en hel del bilder från olika personer. Min avsikt är att styrka folks tro på Bibeln. Bibeln är Guds ord. Där är Sandys bild. Du har uppmärksammats i ett antal shower, tidskrifter och liknande. Hur länge har du bott här i Winchester?” Sandy: “20 år.” Kent: “Tjugo år, så du har ingen avsikt att bli en kändis genom att fotografera Champ?” Sandy: “Nej, Jag ville faktiskt inte ens publicera det. Jag höll det hemligt i två år. Sedan fick jag dem att hålla det i vetenskapskretsar. Jag tvingades av media att publicera det, för de hörde av sig. Och de var verkligen enträgna - om jag någonsin hade sett den, så var jag tvungen. Det var därför jag lät kopieringsskydda det, så jag kunde ha kontroll och skydd. De måste ha min tillåtelse för att använda det.” Kent: “Det var smart, ett bra drag. Folk frågar mig: ‘Om det nu finns så många av dessa varelser varför har vi då inte fler bilder?’ Jag frågar dem: ‘Har du någonsin sett ett bilvrak?’ De säger: ‘Visst.’ Jag säger: ‘Visa mig en bild av ett just som det händer.’ Man ser aldrig en bild av ett bilvrak när det sker, ändå blir tusentals bilar vrak. Så det är flyende ögonblick, några sekunder, och man tänker inte på att ta en bild förrän det är för sent. Kanske du kan hålla mig uppdaterad. Och informera mig eftersom folk nog kommer till dig då och då och säger: ‘Jag har sett den.’” Sandy: “Ja.” Kent: “Jag ska notera det. Sänd mig en lista.” Sandy: “Absolut.” Kent: “Här är Champ uppe på väggen. Berätta om den gamle mannen som kom och tittade på den.”
Kent: “Växte han upp vid sjön?” Sandy: “Ja, han växte upp där. Han och hans farfar var ute och fiskade, och den här monstruöst stora saken kom upp ur vattnet. Hans farfar sade att det var Champ och att han inte fick berätta om det för någon. Folk skulle bara skratta och tro att de var galna. Under alla dessa år berättade han inte för en själ om det. Jag var den första han berättade för. Han sade till mig: ‘Jag var inte galen och min farfar var inte galen, vi såg en livs levande dinosaurie.’ Jag tänkte, Halleluja.” Kent: “Ja. Mer vittnesmål.” Sandy: “Absolut.” Kent: “Nu har andra sett den och kommer fram till dig och säger...?” Sandy: “Ja, jag uppskattar det för det är ett tecken på att jag inte är galen. Jag hittade inte på det. Detta är vad jag såg, och detta är vad de såg. Och vi såg alla något, och en dag kanske sjön kommer att avslöja sin hemlighet; låt oss inte döda den.” Kent: “Döda den inte, nej. Tack så mycket, det har kommit kunder, det är bäst vi låter dig gå.”
Son: “Det är en haj! Den har några vita saker på sig! Den kommer upp, kommer upp ur vattnet. Hej, den går ned. Den gick ned precis där, pappa.” Far: “Låt oss se i kikaren.” Son: “Va?” Far: “Låt oss se i kikaren.” Son: “Var det en haj?” Far: “Nej, det var inte en haj. Något kom just upp där.” Son: “Jag såg det, pappa.” Far: “Den är borta.” Son: “Ja, den dök ned.” Far: “Jag tror vi just såg ‘Champ’.” Son: “Vad är Champ?” Far: “Sjöodjuret i Lake Champlain. Men nu är det borta, Clayton. Jag skulle inte ha tittat i kikaren så länge; Jag skulle ha hämtat kameran.” Son: “Det dök nog ned på samma sätt; den drog iväg av bara den.” Far: “an var just förbi den där bojen när den där segelbåten for förbi.” Son: “Jag vet.” Far: “Jag tittade på den med kikaren. Jag trodde det bara var en stock. Den förflyttade sig hela vägen från den där bojen ända till land, sedan dök den precis där.”
Presentatör: “År 1976, bara 50 km utanför Lizard Point, i Cornwall, mötte två fiskare, George Vinnicombe och John Cox, också ett sjöodjur.”
George: “Det kom en gång in på 45-50 km ut. Jag såg vad jag trodde var en uppochnedvänd båt.” John: “Vi åkte dit för att undersöka. När vi kom närmare kunde vi se att det inte var en uppochnedvänd båt. Det var någonting som andra hade sett tidigare. Så mörk i färgen med någon sorts pucklar på ryggen. Cirka 4-5 m i längd. Den stack upp cirka 1 m ur vattnet. Det var en helt lugn dag; det var ingen rörelse alls på havet.” George: “Vi kom närmare, jag kom akterut, den höjde sig upp ur vattnet. Han var bara cirka 1 m från aktern på båten. Hans huvud kikade upp ur vattnet! Jag tänkte att det var något jag aldrig sett tidigare under mina 40 år på sjön. Och den sänkte sig gradvis i vattnet; och sedan försvann den. Efter att ha talat om det, var det enda vi kunde tänka oss att det var mycket likt ett förhistoriskt djur.”
Therese: “Jo tack, bra.” Presentatör: “Vi pratar om Ogopogo idag. En hel del folk i området har sett den. Historien har pågått i många år, och vi ska tala med några experter. Vi har Arlene Gull på gång. Arlene har skrivit en bok om det. [kvinnans röst: Det är riktigt.] Vi ska gå till telefonen med en gång. Linje två, god morgon. Hallå där Mr Palridge. Ja, fortsätt.” Mr Palridge: “Du ville höra om Ogopogo.” Presentatör: “Det vill jag verkligen.” Mr Palridge: “Ja, ok, jag hade en taxi och körde en passagerare till sjukhuset. Jag kom nedför Abbott Street, ...”
Kvinna: “Hej John.” Presentatör: “Hur är det?” Kvinna: “Inte så illa.” Presentatör: “Bra. Ska du säga vad du heter?” Kvinna: “Nej, det ska jag inte.” Presentatör: “Ok. Berätta om...” Kvinna: “Jag såg Ogopogo utanför Clarsen för fyra år sedan.” Presentatör: “Du vill inte säga vad du heter i sändning.” Kvinna: “Nej, det vill jag inte.” Presentatör: “Du har tydligen berättat för några om det.” Kvinna: “Oh, ja.” Presentatör: “Är du rädd att de kommer att tro att du är lite knäpp?” Kvinna: “Jag fick senare några underliga uppringningar.” Presentatör: “Jag får dem varje dag och det har jag betalt för.” Kvinna: “Nå, jag får inte betalt för dem. Jag vill verkligen inte ha några fler, tack.”
Ung flicka: “Hon skrek högt. Jag kunde inte tro det; hennes ansikte var alldeles rött.” Kvinna: “Den fiskade, eller vad den gjorde. Den var där en lång stund, sedan sträckte den ut sig. Och den kom förbi de där pålarna. När den kom förbi syntes bara de tre pucklarna. Och de var från den ena pålen till den andra; utspridda, var de tre pucklarna. Den rörde sig längs stranden till ungefär vid hörnet där borta. Och sedan vände den och begav sig tvärs över sjön.” Presentatör (John): “Vi tar och avslutar telefonsamtalen nu. Och vi ska introducera för er någon som är välkänd i Okanagan Valley. Arlene Gaal; Arlene har skrivit en bok om Ogopogo. God morgon, Arlene.” Arlene: “God morgon John. God morgon Theresa.” Theresa: “God morgon.” Kvinnlig presentatör: “Hur många iakttagelser har du dokumenterat?” Arlene: “Bokstavligen hundratals.” Theresa: “När var den första gången den sågs?”
Theresa: “Ska vi anta att det måste finnas mer är en Ogopogo?” Arlene: “Det verkar definitivt vara mer än en.” Theresa: “Det gjordes en film, jag tror det var redan 1968. Det är ganska svårt att inte tro när man ser den rakt framför sina ögon. Berätta nu om filmen.” Arlene: “Folden-filmen togs år 1968 av en herre vid namn Art Folden. Har var på väg tillbaka från en tur till sitt hem i Chase. Och som han närmade sig det orange-streckade området såg han ett föremål i sjön. Han sade till frun: ‘Titta, där är Ogopogo.’ Hon skrattade åt honom. Han gick ut och började filma varelsen. Vad vi ser i filmen är ett stort levande objekt som rör sig genom vattnet. Den rör sig ovan och under ytan med fart som varierar med tiden. Det visar också att varelsen drar iväg med mycket hög fart och orsakar kraftigt svall. Och detta är filmsekvensen som jag gillar för där kan man se en varelse som snabbt trycker undan vattnet, med det kraftiga svallet, som ger en stor våg. Det gör det trovärdigt anser jag.” Presentatör (John): “Har det varit några observationer nyligen?” Arlene: “Vi har väl haft en sju, åtta observationer i år. Vi har haft en observation som var den bästa.” Presentatör (John): “Varför?” Arlene: “Det var familjen Rieger.”
Jim Rieger: “Och huvudet där framme rörde sig från sida till sida. Det verkade som den letade efter fisk eller föda eller något sånt. Han rörde upp en enorm mängd vatten.” Frank Rieger: “Hade jag inte sett det, skulle jag inte trott det. Faktiskt bryr jag mig inte om någon tror mig eller inte. Jag såg det där djuret och vet att det är här. Jag vet att det är ett enormt stort djur.”
Kent: “Såg den grovt ut som den här? Vad var annorlunda?” John: “Liknande den här, men jag kunde inte se de här fenorna på sidan.” Kent: “Ok.” John: “För detta var den fisk jag såg, eller vad det var, men de syntes inte. Du kunde bara se huvudet, halsen, och överdelen av kroppen.”
Kent: “...räfflor, plattor...” Cal: “Plattor, som trianglar, perfekta trianglar ända från huvudet till stjärten. Och den bara låg ned på vägen. Den verkade sola sig. Så jag tittade på den i tio minuter. Jag kunde ha skjutit mej för att jag inte hade kameran med den dagen. Jag önskar jag hade, men där var den, jag har aldrig sett något liknande varken förr eller senare. Och jag har frågat folk och varit på naturhistoriska museet. Jag sade: ‘Har ni sett eller hört om någonting sådant i Kenya?’ Och de sade: ‘Nej det finns inget sånt som lever idag.’ Jag sade: ‘Jag såg något sånt här.’ Och jag argumenterade ganska intensivt med dem en stund. Och de sade: ‘Du måste ha inbillat dig det där.’ Nåja, både min fru och jag såg den. Vi frågade experter i många år om någon hade sett något liknande. Ingen hade det, inte jag heller sedan dess. Men den låg där på sidan av vägen. Efter så där tio minuter, reste den sig upp inte riktigt så hög som på den här teckningen. Den liksom strövade iväg in i en mycket torr del av landet, ett buskigt område. Den bara stack iväg, och Marion och jag bara tittade på varandra och undrade vad i all världen det var.” Kent: “Vilken färg hade den?” Cal: “Den var liksom dammigt grå.” Kent: “Kunde du se ögonen?” Cal: “Ja, de blinkade. Den vände faktiskt på huvudet och tittade på oss; den verkade inte vara rädd för oss.” Kent: “Kunde du se om pupillen i ögat var slitsad eller rund?” Cal: “Jag tror inte jag var nog nära för att se det.” Kent: “Var formen på nosen som på en krokodil?”
Kent: “Kan du säga om den hade slätt skinn eller fjäll?” Cal: “Den såg knölig ut, mer som en alligator. På sidorna. Jag tror inte den hade fjäll. Jag vet inte säkert.” Kent: “Nåja.” Cal: “Det var för en del år sedan. Nu är det 1997.” Kent: “Jag förstår. Jag har sagt i åratal att det fortfarande finns några levande dinosaurier. Och det första som slog dig var att det var något förhistoriskt, eller?” Cal: “Jo, jag var påverkad av all undervisning jag hade fått fram till dess. Sådana saker finns inte.” Kent: “Vad det än är, kan det inte vara en dinosaurie. Det är den första tanke de flesta har.” Cal: “Jag antog att det måste ha varit någon sorts ödla. För att man har ödlor i alla storlekar från Geckos ända upp till monitorvaraner.” Kent: “Du arbetar här på 100 Huntley Street. Vad är det för nummer hit så de kan ringa om de har några frågor och fråga efter Mr Cal Bombay?” Cal: “Mitt telefonnummer är +1-905-335-7100, ansl. 3206.” Kent: “Bra, ring upp honom om du inte tror det.” Cal: “Jag såg den. När jag såg den här bilden tänkte jag, ‘Detta är vad jag såg!’” Kent: “Låt oss zooma in på den här bilden om du kan, och vi avslutar med det. Om du har några frågor, ställer vi gärna upp. Ring oss om du vill ha mera information om dinosaurier. Kontakta oss och vi skickar dig gärna våra videoband om skapelse, evolution och dinosaurier. Så vad var det du såg den där dagen 1962?” Cal: “Detta är det närmaste jag någonsin sett.” Kent: “Ok, tack så mycket, broder. Trevligt att pratas vid och Gud välsigne dig.” Cal: “För all del, tack.”
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Kent: “Hej, detta är Kent Hovind. Jag sitter här i ‘The Antique Quest’ i Winchester, New Hampshire, med Sandy Mansi. Det är trevligt att ses igen Sandy. Jag såg dig 1992; och Sandy är den som såg Champ. Hennes bild finns på omslaget till Joseph W. Zarzynskis bok. Berätta för oss när det var, och var du var, och litet om det.”
Sandy: “Från då det rördes upp tills den dök tillbaka ned, kanske 8-10 minuter. 8-10 min, ok. Du berättade, sist vi pratade för ett år sedan, att när den först kom upp så tittade den åt olika håll, den tittade runt. När den kom upp, var den vänd så här mot mig. Sedan när den kom upp ur vattnet, såg den sig omkring. När jag tog det där fotot, började den bli irriterad. Den började röra sig mer, och den hade vänt på huvudet för att titta över sin rygg. Och det var då jag tog fotot, och sedan vände den och dök ned. Den började att sänka sig så här, och sedan drog den ned huvudet under vattenytan. När den var helt under vatten, hörde jag en båt komma. Jag hörde en båt. Jag såg aldrig båten, men jag hörde den komma. Varelsen visste att en båt var på gång långt innan jag uppfattade det med hörseln.”
Sandy: “Jag stod här vid disken. En äldre man kom in. Och han stirrade på bilden, och stirrade, och han frågade var det var. Jag sade honom att det var ‘Champ’ i Lake Champlain. Han sade att han aldrig hade berättat för någon om detta, och han var över åttio år. Han sade att han var åttionio eller åttiosju. Han sade mig att när han var ung, var han och fiskade med sin farfar uppe i Lake Champlain. Det var uppe vid Bulwagga Bay, i det området.”
Paus... (video startar, utan ljud först)
Presentatör: “Detta är en jättebläckfisk av arten Architeuthis Dux. Den strandade den 22 november 1979, nära Brainerd's Conurs Island, Bon Vista Bay, Newfoundland. Den är en icke könsmogen hona. Det är en liten hona, men den tillhör en av jättebläckfiskarterna. Jag tror att jättebläckfisken kan bli uppemot 46 m. Om denna är 6 m lång är den nästan 8 gånger den här i total längd. Det är en stor bläckfisk.”
Presentatör: “Vi har ett ring-in program. Theresa, hur mår du?”
Paul Pugliese (video): “...och kom ungefär hit, då jag tittade ut mot sjön. Jag blev förvånad. Jag såg den här saken komma upp ur vattnet. Det liknade ett hästhuvud med någon sorts horn. Han var enorm. Reste sig där, och liknade precis en stor orm. Sedan kom en annan kille bakom mig: ‘Vad tittar du på?’ Jag sade, ‘Jag ser Ogopogo där borta.’ Han sade: ‘Var!? Var?’ ‘Där borta,’ sade jag. Jag hade bildörren öppen. Jag steg ut en liten bit, och han gled tillbaka ned i vattnet. Han sade: ‘Kolla de stora vågorna där.’ Och allt vi kunde se var stora vågor, som kom in där nere nära båtrampen. Och de försvann. Då blev jag alldeles upphetsad. Jag steg in i bilen. Jag drog mig in i Willow Inn och berättade för folket. De åt frukost. ‘Jag såg just Ogopogo!’ De sade: ‘Vad i all världen har du druckit?’” 
Presentatör: “Linje fyra, varsågod.”
Kvinnans berättelse: “Vi var uppe på stranden för en picknick. Min dotter var och gungade när jag såg den här ‘varelsen’ nedanför varvet där. När jag vände mig om och såg den och insåg att det var den legendariska Ogopogo, blev jag hysterisk. Jag grabbade tag i ungen och sprang ned till stranden. Och jag tror att jag skrek om och om igen: ‘Det är han!’”
Arlene: “Den allra första var år 1852. Den första dokumenterade iakttagelsen var år 1852, och nu är det 1980.”
Frank Rieger: “Det var en vacker dag med vattnet blankt som en spegel. Jag råkade titta upp och jag kunde se en stor våg komma emot mig. Och just då tänkte jag inte så mycket på det, men den kom närmare. Så jag tänkte, varför kommer en våg om det inte är någon vind eller någonting? Så jag ropade på min son, kom hit bak och ta en titt. Se om du kan förstå vad i all världen som kommer här nedför sjön. Så han tog en titt på det och svarade: ‘Vet inte.’ Min sonson var där också. Han sade: ‘Hej farfar, det där är Ogopogo!’ Den kunde ha kört rakt på oss, men vi styrde undan båten åt sidan. Sedan följde vi den jämsides i en 15-20 minuter. Jag uppskattar att odjuret var en 4-5 m långt varav 1 m var ovan vattnet. Det hade en rejäl puckel på skuldrorna framtill, och det hade en puckel på ryggen vid stjärten. 
Jag uppskattar att stjärten var 9-12 m eller kanske 15 m, man kunde inte se slutet. Men han hade en lång stjärt. Han hade fyra ben. Jag uppskattar att odjuret nog vägde en 30 ton.”
John: “Det var någon sorts ‘monsterfisk’ i brist på bättre ord. Men det var ungefär 9-11 m i längd. Dess huvud stack upp ur vattnet, och man kunde se stjärtens piskande rörelse. Och det var vågor efter den. Och jag tog två bilder av den.”
Kent: “Detta är Kent Hovind från Pensacola, Florida. Jag är här i Canada, i 100 Huntley Street Program. För åtskilliga år sedan, Jag tror det var 1994, när jag var här i programmet. Jag tog med min bok från Dr Roy Mackel, A Living Dinosaur. Och jag är här med Cal, som sitter här bredvid mig. Han sade: ‘När jag var i Afrika såg jag något som liknade en dinosaurie.’ Jag bläddrade till den här sidan, sidan 256 i Roy Mackels bok och Cal, du sade: ‘Hej, jag såg en sådan!’ Kan du ta några minuter och berätta vad du såg och var du arbetar nu. Och om de kan avbryta dig om de har några frågor, beskriv bara vad du såg.”
Cal: “Det var en av de mest häpnadsväckande erfarenheter jag någonsin haft. Det var omkring 1963. Jag var på väg via de gamla vägarna i Kenya, tillbaka till Nairobi för att hämta en bil. Så jag tog den här gamla Chevan som var i största laget för vägarna med tanke på potthålen. Jag körde ganska sakta. Det var ett kuperat område nära en plats vid namn Muhoroni. Det är nere i Rift Valley, men en kuperad del av Rift Valley. Och vi kom till krönet på backen, och min fru var med mig. Plötsligt låg den där framför oss, tvärs över vägen 2 eller 3 m lång. Jag tänkte först att det var en krokodil. Sedan tänkte jag, nej, det kan inte vara en krokodil. Detta är en torr del av landet. Sedan tittade jag på den när vi saktade in. Jag stannade faktiskt bilen, och satt och tittade på den i cirka 10 minuter. Som jag tittade på den, tänkte jag på ordet ‘förhistorisk’ som rann genom mitt sinne. Jag sade: ‘Detta kan inte vara verkligt.’ Jag har sett bilder liknande den men inte helt lika. Hur som helst, från stjärten ända upp till baksidan av huvudet var det, jag vet inte vad man kallar dem...”
Cal: “Mer likt en krokodil än en flodhäst tyckte jag; den hade ett långt ansikte. Jag frågade några afrikaner, och de sade att det var en monitorvaran. Jag sade att det var omöjligt. Jag har sett många monitorvaraner. Jag har aldrig sett en 3 m long; aldrig någon så stor som den där. Jag har råkat döda ett antal monitorvaraner genom att köra på dem med bilen. De har slätt skinn; inga ryggplattor. Jag känner igen en monitorvaran när jag ser en. Detta var ingen monitorvaran; den här hade plattor längs ryggen.” |
||
| Creation Science Evangelism 488 Pearl Lane Repton, AL 36475 1 (855) BIG-DINO (244-3466) Official Website |
||
| Upphovsrätten © 2005. Görs tillgänglig på Internet genom Michel Snoeck, Anno 2013. Senast uppdaterad: 30 April, 2017 |
| Annons |
 |